Ibland är saker så svåra fast de egentligen är enkla

Jag älskar mina barn. Hur mycket som helst. Från här och till evigheten. Miljarders gångers miljarders mycket! Men ändå är mina barn också det som gör mig olyckligt. Denna ständiga oro. Att de inte ska få bra liv. Att det ska hända dem något. På det, ett konstant dåligt samvete. I'm the worst mum ever. Eller? 

Samtidigt, skulle inte byta bort dem..vad är mitt liv utan dem? Dessa små(stora)personligheter. Som ständigt utmanar mig-som gör mig till en bättre människa. Utan dem vad? Jag kan inte, och vill inte, föreställa mig ett liv utan dem. Jag älskar vart och ett av dem vansinnigt mycket! Mina fantastiska, underbara perfekta operfekta barn. 

Allt jag vill är att de blir och är lyckliga. Svårt eller enkelt? You tell me