Tokstress

Ibland blir det bara för mycket. Att man har det lugnt när man är föräldraledig stämmer endast om man har ett barn. Det förutsätter dessutom att det barnet inte har några behov utöver det vanliga. Har man en bebis så behöver man passa någon/några tider i månaden. Det mesta på frivillig basis. Har man då dessutom en snart 3-årig tjej med utökade behov så börjar det bli lite mer knivigt. Logoped, sjukgymnastik, ortoped, inläggsbesök, specialpedagog, läkarbesök och utöver det Bvc, minisim och allra helst alla roliga saker som vanliga 3åringar får göra. I helgen var hon på bio för första gången..sådan lycka..

Då har jag inte ens nämnt sorgen över att inte kunna göra något för att hon ska slippa sina ledproblem eller att hennes tal är så försenat..och alla frågor det medför..men mer kärleksfull och glad unge får man leta efter..o humor har hon:)

Iaf, åter till stressen. Nu lägger vi på en 13åring med en autismspektrumdiagnos som vartannan vecka inte har rutiner vilket gör att han är allt annat än självgående när han kommer hit. När han väl är inne i sina rutiner är han välfungerande och väldigt ambitiös..men inte när han kommer hit efter att ha varit utan rutiner. Så är hjärnan satt på "off" och vi får börja om. Sedan har vi då 12åringen, som är oerhört dramatisk, känslig och självcentrerad...men också intelligent, kramig och talangfull...som gärna ställer till med saker som kräver sin tid...båda pojkarna behöver hjälp att styra upp läxor och skolarbete. Det tar tid!

Ja, sedan har jag en man då som jag älskar väldigt mycket..men aldrig hinner kramas med några längre stunder, än mindre prata några längre meningar utan att bli avbruten..alltså, jag klagar inte, vill bara förklara hur det är..

På det här har vi mig. JAG..jag har en kropp som är oerhört stresskänslig i och med min förmodade EDS(googla). Det betyder att jag försöker se till att äta bra,träna och gå på regelbunden sjukgymnastik...på det här hade jag tänkt gå ner i vikt..men, jag har lagt det på hyllan pga all stress. För efter en helg som denna (stillasittande i bil, sovit i för kallt rum, sömnbrist, suttit på golv etc)så har jag ont..mest kramp i sida höft. Det var roligt, men det har ett pris.

Ja, sedan har vi instruktörsjobbet på SATS och min lilla firma...o kompisar...o gamla föräldrar...o jag har ett behov av att ständigt utvecklas och lära mig nytt.

Jag ångrar ingenting och framförallt inte mina fantastiska barn. Men ni som stressar över skitsaker. Stanna upp och fundera vad som egentligen gör att ni stressar. Är det så viktigt med den där bilen/handväskan/mobilen? Behöver ni verkligen mer pengar? Måste man tacka ja till allt bara för att det är roligt? Är det läge att försöka komma i form när du befinner dig mitt i en storm?

Jag älskar min familj-men jag behöver fler timmar och mer oplanerad tid. Det kommer tids nog.