Rik

Att ha en familj är rikedom. Så mysigt att bara vara tillsammans:) Under fyra dagar har jag fått åtnjuta sällskap från den här lilla varelsen-vad kan vara bättre? Älskade Ph-det här gör du bäst

Bättre tider

Idag vaknade jag plötsligt av känslan att det lättar. Dvs att livet långsamt men säkert håller på att bli enklare. Under många år har det varit mycket fokus på barnen och vardagen och inte jättemycket fokus inåt. Att My helt plötsligt bestämde att hon vill vara utan blöja är nog en stor del av det-det inger hopp om att saker blir bättre. Men också att den minsta äntligen börjat tillåta att jag piper iväg och tar en promenad eller tränar utan att bli helt tokig. Hon är min andra high need baby och jag misstänker att jag var precis likadan. Men finns bara en sak som hjälper och det är att bemöta behoven så gott jag kan. Mycket samvaro och närhet.

Jag tycker inte synd om mig, jag är trots allt lyckligt lottad. Däremot är livet inte alltid enkelt. Under de här 7 åren har jag varit gravid två ggr. Opererat bråck 2 ggr. Fått en wiplash, 2 nya diskbråck och den alltid närvarande värken från muskler som krampar och drar leder och ligament fel. Ständiga sjukgymnast besök, massage, vissa dagar starka värktabletter och träning för att fixa vardagen. Det går! Men jag tror de flesta kan räkna ut att energin inte räcker till allt. Att ha en 6 åring som är funktionsnedsatt tar sin tid och ork-och då är hon ändå världens gladaste unge. Men att bråka med myndigheter, skolor och vårdinrättningar tar energi. För att inte tala om allt jobbigt jag varit tvingad att utsätta henne för.

Nu börjar hon skolan och kommer ha en resurs ett par timmar i veckan på fritiden, så saker blir bättre:) Augusti kommer bli lite tuff med två inskolningar (förskola för Lo och fritids för My)och from 21 augusti ska hon börja åka taxi till skolan. 

Min plan är att försöka hitta mig själv igen-ja, låter klichéartat, men herregud, inte har jag orkat bry mig om mig speciellt mycket. Känner mig stor, gammal, trasig och otymplig. En mamma och fru ska ju vara perfekt-eller? 

Jag kommer inte fokusera på utsidan-utan på att röra mig mer. Har i flera månader försökt komma upp i 15000 steg/dag men lyckas sällan. Första hindret är kroppen som inte tillåter långa promenader i ett sträck, vilket gör att jag  behöver gå fler kortare promenader. Det andra hindret är brist på tid och att det är svårt att bara dra iväg och gå-men vi försöker dra med barnen. Träningen har jag skött, även om februari-april blev rehabinriktat pga diskbråcket i ländryggen, så där är det mer fokus på att våga lyfta tyngre igen och fortsätta anpassa övningarna. Att ha en sådan problematik, som jag har fysiskt, kräver att jag tränar smart och har tålamod. Annars går jag sönder. Jag är ändå rätt nöjd att jag är så pass hel som jag är-trots hypermobilitet och bindvävsproblematik.

Det är inte så viktigt att vara deffad och "perfekt"-men ändå är jag sugen på en smalare midja och saknar min fina mage. Sista magbråcksoperationen blev väldigt lyckad funktionellt sett men inte estetiskt. Så mycket bindvävssammanväxningar och ärret putar. Att då lägga på sig ett par kg gör inget för positivt för den externa självkänslan. Det är väl det som fått mig att ge upp lite. Jag var nere på 65 kg (o då är jag smal) o ärret putade ännu tydligare-det är inte entusiasmerande, tro mig. 

Så, jag fokuserar på att bli lättare och starkare och att sluta bry mig om en mage som trots allt fungerar (jag kan djupandas och har buktryck) och istället koncentrera mig på det jag faktiskt kan påverka. 

Så, slutligen! Jag känner att det är nya tider på G, tider där jag hinner tänka och känna och inte bara skyndar runt. 

Ta hand om er! Det är ni värda